FilmSmak

Samarbetet mellan regissören Friedrich Wilhelm Murnau, fotografen Karl Freund, manusförfattaren Carl Mayer, producenten Erich Pommer och skådespelaren Emil Jannings resulterade i en av tidens främsta förnyare av expressionistisk film, Sista skrattet (Der Letzte Mann)från 1924.

Filmen kretsar kring en hotellvaktare som degraderas till att vakta utanför toaletten i hotellets källare.
Förflyttningen visas som en tragedi och förnedring. Det är denna skam som är historiens huvudtråd.
I sitt verk om filmhistorien berättar Rune Waldekranz att filmens ursprungliga titel var Der Letzte Mann, för att påvisa den ultimate förnedringen att bli den siste mannen på hotellet, mannen längst ned i källaren som vaktar toaletten. Just toalettvaktandet blir så påtaglig i Jannings missnöje, han gestaltar sin sorg med sina rörelser och mimik.


Innan tragedin har uppstått för huvudpersonen går det att se hur han ser nöjd och stolt ut med sin tjänst, genom att kameran dels gärna har en vinkel, lite underifrån, som får honom att se större ut än han är. Han platsar in i Hotellets rekvisita, som har en lyxig helhet, där han med bestämda steg lever upp till sin uniform och roll. När katastrofen sedan faller in har kamerans perspektiv istället sänkts och visar honom tvärtom med en höjd, för att visa honom liten och utsatt, tillsammans med att Jannings ofta ger ett kroppsligt ihopkrypet utseende. Det är mycket starkt och expressionistiskt i både filmen, men framförallt i Jannings skådespel.

Sista skrattet har en relativt, rakt genomgående, mörk ton, med bortseende från det

• Shia LaBeouf arresterad
• Muxmäuschenstill (Mittermeier, 2004)
• Recension: Trångt I Kistan (Oz, 2007)